Hem > Uncategorized > FÖRFATTAREN HAR ORDET: Vad kostar en roman?

FÖRFATTAREN HAR ORDET: Vad kostar en roman?

Vilks vet vad konst kostar...

På Lars Vilks hemsida läser jag: ”En del gnällande har hörts från olika håll angående kostnaden för Uppsalaevenemanget (Vilks återupptagna föreläsning, PE). Närmare 800 000. Beloppet kan verka stort men stora konstinstallationer i stadsmiljö är alltid kostnadskrävande… Med tanke på alla stipendier som konstnär Vilks inte får och det faktum att han inte kan genomföra sitt projekt i utställningsform på några anständiga konstvärldsinstitutioner är det klart att han måste söka finansieringsstöd på annat sätt. Blott kan man tänka på den nu pågående och uppmärksammade Modernautställningen. 54 konstnärer, 3 curatorer och lång planering. Den lär nog kosta betydligt mer än mitt Uppsalaverk….”.

Av pekuniära skäl (särkilt i dessa årsbokslutstider) funderar jag då och då över detta vad konst får kosta. Eller snarare: hur räknar man ut värdet på ett konstverk?
I ”Tant Julia och författaren” berättar Mario Vargas Llosa om Goar Mestres kubanska medieimperium, som på sin tid sålde radioföljetonger över hela Latinamerika – efter vikt.
– Kan man sälja kött och smör och ägg per kilo kan man naturligtvis köpa manus på samma sätt, menade Mestres. Särskilt om det stora utbudet omöjliggör någon djupsinnigare textanalytisk värdebedömning.
– Det är klart, om det inte finns tid att läsa igenom texterna så finns det väl ännu mindre tid att sitta och räkna igenom alla orden, konstaterar författarens kompis Javier.

***
Alla erfarna skribenter vet att det är svårare att skriva kort än långt. 1959 fick Ernest Hemingway i uppdrag av Life Magazine att skriva en artikel om tjurfäktning. Beställningen gällde en artikel på tiotusen ord.
När Hemingway återvände från Spanien hade han skrivit 120 000 ord.
Redaktörerna suckade. Efter redigering publicerades en serie artiklar i Life på tillsammans 70 000 ord. Materialet publicerades senare i bokform. »Dangerous summer« finns i svensk översättning, Bonniers 1985. Hemingway fick betalt för sina tiotusen ord, men ingen kan förneka att värdet på hans leverans var större än så.
Ingen anade att det skulle bli hans sista bok.

Port de Pollenca. Kostnader i tjänsten.

Att ta betalt per ord funkade möjligen hjälpligt före datorns intåg, när skribenter tvingades renskriva manus på maskin. Det höll nere girigheten. Datorn har dock spätt på inflationsbrasan – undersökningar visar att dagens ordbehandlade texter är 25 procent längre än texter producerade med pekfingervals och tip-ex. Och texterna är knappast bättre, eller hur? Jämför morgontidningarnas ordrika Söndagsbilagor med t ex Jolos texter och vi inser varför det är ständig rea på journalistik. En ytlig okulär besiktning av dagens utbud av skönlitterära volymer visar att omfånget tycks följa samma kurva – oroväckande lik amerikanarnas osunda BMI-utveckling.
Frågan är då hur man tar betalt för text.
Jag har ingen aning. När jag sålde ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar” till Beijbom Books var dealen enkel:
– Vi trycker skiten och betalar tryckningen via försäljningen av den första upplagan. Sedan delar vi fifty fifty på eventuell vinst. Och om fler vill läsa boken så trycker vi en upplaga till. Och en gång till…
Okej?

Nej, min förläggare Karl Beijbom skulle aldrig uttrycka sig så vulgärt. Men så enkel är dealen. Och det är jag nöjd med, tacksam som jag är över att ha tagit mig upp ur havet. Oss emellan har jag faktiskt hittat vad jag tror är slutet på en ny roman.
Det hände i Marrakech av alla ställen – och detta tack vare min kompis Robert Svensson, som berättade någonting, samtidigt som han serverade mig ett glas Captain Morgan. Vad det handlade om har jag glömt, vi satt i en vacker riad i en gränd i gamla Medina och plötsligt insåg jag att det naturligtvis är så här nästa historia börjar:

Hon var på väg till ett bröllop i södra Frankrike. Han hade somnat redan när tåget rullade ut från Potsdams centralstation.
Det skulle dröja innan de möttes.

Redan här undrar man dock över vad det kommer att kosta. Jag tänker inte på tryckfakturan, utan på resten. Jag tänker på Umberto Ecos råd i ”Vad kostar ett mästerverk?”
***

Det är svårt att ta betalt för konst, även om det inte är ett mästerverk. När det gäller måleri vet jag en del om detta. När jag säljer mina tavlor via ett galleri är det lätt. Det är bara att överlåta saken till galleristen. Hon eller hon tycks alltid veta vad färgen är värd.
Oftast mer än jag själv förväntat mig. Kanske beror det på att galleriet tar 50 procent av intäkten.
När jag säljer privat i ateljén är det svårare. Därför har jag förenklat hanteringen. Ungefär som Goar Mestres, men jag tar inte betalt per kilo utan per kvadratmeter.
– 1000 euro per meter duk, take it or leave it.

Det har gått ganska bra för mig (även om eurokursen på senare tid knappast stimulerat arbetslusten). Ofta undrar jag förstås om jag räknar rätt. Ibland undrar jag om jag inte borde räkna som Umberto Eco.
En del dukar har trots allt krävt en och annan flaska vin. Somligt har jag burit hem från resor till Medelhavet.
***

I sin essä ”Vad kostar ett mästerverk?” (Brombergs, 1987) utreder Eco de endo-socio-ekonomiska aspekterna på konstnärlig verksamhet, som alltför sällan uppmärksammas. Teorin går tillbaka på de studier som Eco utvecklade redan 1963 tillsammans med Roberto Leydi och Giuseppe Trevisani i bokhandeln Aldrovandi i Milano och som delvis, vilket Eco på intet sätt försöker dölja, delvis bygger på de studier som Andrea Mosetti samma år gjorde i ”Il Verri” (nr 9:1963) av de utgifter James Joyces hjälte Leonard Bloom hade haft för att genomleva den 16 juni 1904, den dag ”Ulysses” utspelas på.
Bloom älskade inälvsmat (”Most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine”) och det var inte ens billigt sommaren 1904. Tillkommer allt annat Joyce låter sin hjälte slafsa i sig.

Redan här anar vi att teorin är basal: När man sätter pris på ett konstverk, roman eller dikt, bör man i första hand utgå från de kontantutgifter författaren/konstnären haft för att skaffa sig de upplevelser han eller hon beskriver i sitt verk.
Slutsatserna är intressanta.
De förskjuter så att säga perspektivet bort från tryckfakturor och priset på en rulle duk.

... men Umberto Eco räknar på ett annat sätt.man berättar o

Några exempel: För ”Klockan klämtar för dig” fick Hemingway inte särskilt mycket betalt. Och det var rimligt. Hemingways hjälte Robert Jordan hade trots allt tagit sig till Spanien som fripassagerare på ett godståg, kost och logi stod republiken för. Hjälten fick till och med gratis kärlek i sovsäck och slapp således utlägg för hotellrum per timme.
Vi ser genast en avgörande skillnad gentemot ”Över floden in bland träden”, påpekar Eco:
– Man behöver ju bara tänka på vad en enda Martini kostar på Harry’s Bar.

För att inte tala om den vad en pytteliten Bellini – tack vare Hemingway  – numera kostar på samma bar i Venedig, där undertecknad dumt nog fick för sig att skriva ett kortare avsnitt av ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar?” (sid 265).
24 euro, för att vara exakt. Bellinin, alltså. Tillkommer dock flygresa Skavsta Venedig t o r, fyra nätter i Arkadius Pstrongs underbara 3-rumshotell Casa de Uscoli i Accademia med utsikt över Grand Canal, samt en och annan matbit på stans restauranger.
Vid närmare eftertanke bör vi här även räkna in kostnaden för John Berndts ”Fallande änglars stad”, i vilken jag läste att det var här i stan Ezra Pound gav den unge Hemingway rådet att skippa adjektiven (”Hur en man övervinner…”, sid 111).

Vad det rådet kostade, inklusive dricks, vet vi inte. Men i sin essä ger Eco ett antal andra exempel på dyra och mindre dyra upplevelser, som kommit på pränt. Ett ganska dyrt verk är Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” som mannen i havet ständigt återkommer till, ty ”för att umgås med familjen Guermantes dög det minsann inte med hyrd frack och lägg därtill blommor, små presenter, hotell med hiss i Balbec, droska åt mormor” etc etc.
Extremt billig över tid bör däremot Defoes ”Robinson Crusoe” ha blivit – en båtbiljett enkel resa. Lite tobak. Resten en massa vrakgods, bråte som rederiet rimligtvis tog kostnaden för via sin försäkring hos Lloyds i London.
Till och med Fredag serveras i berättelsen, tror vi oss veta, utan krav på övertidsersättning eller traktamente, blott lite respekt. I det perspektivet (bortsett från Onsdag, som inte är någon Fredag om än billig i drift) rodnar jag över hur pinsamt dyrt det varit att under alla år (1999-2009) hålla mannen i mitt hav flytande, innan denne slutligen räddas tillbaka upp på land i Port de Pollensas hamn av ett gäng långbenta franska sjuksköterskor.

Bellini på Harry's Bar: 24 euro per glas....

Ja, mannen i havet har inte haft så stora utgifter. Det mesta har flutit in mellan hans utbredda armar, inklusive PET-flaskan som hjälper honom flyta. Som ständig följeslagare har berättaren dock haft ganska stora utlägg: solstol, luncher, cigarrhyran av doktor Cervantes svärfars lilla lägenhet på Calle Faro 11, inspirerande böcker – inte minst resorna till den gröna ön i Medelhavet.

Men, men, men. Det som gjorts går inte att göras ogjort – särskilt inte efter korrekturläsningen när inget får ändras – och nån måste stå för fiolerna.
Du eller jag?

PS. Denna text är tillägnad min revisor Petter Gustafsson och bifogas årets bokföring (se skolådan med oredovisade kvitton från Illa´Dor, La Boveda, Makassar och Bar Coto).
Förresten, är det någon som vet vad en tågbiljett från Potsdam kostar?

  1. Bertil J
    januari 5, 2011 kl. 2:25 e m

    Ha ha ha, vilken vinkel! Du är värd alla avdrag i tjänsten, Salut!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: